Nyhet - 13 September 2022 13:53

En orkester lätt att förälska sig i – intervju med Katrine Ganer Skaug

Med tandborste i både Helsingborg, Köpenhamn och Oslo är konserthuschefen Katrine Ganer Skaug en tvättäkta skandinav. Nu står hon i startgroparna för konsertsäsongen 22/23.

Strax efter årsskiftet klev Katrine Ganer Skaug in genom dörrarna till Helsingborgs Konserthus och Symfoniorkester. Kärleken var omedelbar. Fortfarande ett drygt halvår senare är det med värme Helsingborgs första kvinnliga konserthuschef talar om sitt nya uppdrag.

–HSO är en praktfull orkester, på många nivåer. Det är en av Skandinaviens mest välspelande orkestrar som sätter en ära i att hålla den professionella kvaliteten högt. Musikerna är extremt lättlärda, de är flexibla och känsliga för dirigenternas anvisningar. Det går att höra skillnad från vecka till vecka. Denna känslighet gör dem mer sårbara, men det är just det som lyfter fram poängen med konsten: att något står på spel, att det finns en risk i rummet. Och att den risken förkroppsligas med en svindlande hög precision.

Katrine Ganer Skaug har lämnat kontoret på sjätte våningen och slagit sig ned i personalmatsalen där kylskåpen brummar stilla i väntan på lunchrusningen.

–Jag tänker bättre när jag inte sitter bakom mitt skrivbord, säger hon och förklarar att hon inspireras av att mingla bland folk. Om det sedan är publiken, kollegorna i huset eller på någon av de andra institutionerna i staden spelar mindre roll. Relationer är a och o. Jag hoppas särskilt att publiken märker min närvaro, att jag är på plats. Vi kan inte förvänta oss att de ska intressera sig för oss om inte vi intresserar oss för dem.

Uppvuxen i Oslo med en mor som var pianist och en far som var både jazzmusiker och konsthistoriker var biljetten till den intellektuella scenen så att säga redan betald.

–Jag är född med ett tungt kulturellt arv och fick all Tjajkovskij jag skulle ha. Jag tyckte att det var glimrande genialt och entreprenören och förmedlaren i mig väcktes tidigt, säger hon.

Fast ”förmedlare” nog ett för milt uttryck för Katrine Ganer Skaugs arbete som, under åtminstone halva hennes yrkesliv, präglats av aktivism.

–Två gånger har jag räddat institutioner från att faktiskt läggas ner, Orkester Norden och Esbjerg Ensemble. Så, det som ser ut som en ganska trevlig och privilegierad resa har hängt ihop med en stor ansvarskänsla för att föra fram makten och musikens relevans i ett genomgående kommersiellt samhälle.

Genom åren har Katrine Ganer Skaug arbetat som musikjournalist och pedagog och hon har även byggt upp musikfestivaler i världsmetropoler som Berlin och London. Hon har varit konstnärlig ledare för Esbjerg Ensemble och orkesterchef för Själlands symfoniorkester, Copenhagen Phil. Däremot saknade hon erfarenheten av att utveckla ett konserthus. Nu ser hon särskilt fram emot att få ägna mer tid åt publikutveckling.

–I storstäderna räcker det ofta att flasha ett namn för att publiken ska komma. Det är förstås en kick, men jag har en stor kärlek till att bygga upp något över tid. Och det känns faktiskt roligare att göra det i en lite mindre stad. Man blir tvungen att jobba med relationer vilket jag är väldigt glad för.

Efter coronapandemin står institutionerna inför uppgiften att locka fler besökare. Helsingborgs Konserthus är inget undantag. För Katrine Ganer Skaug och Symfoniorkestern är det viktigt att den arkitektoniskt berömda funkisbyggnaden mitt på Drottninggatan blir mer än en prydnad för staden.

–Alla är medvetna om Konserthusets skönhet. Men det som kan oroa mig är att huset inte är en integrerad del av folks liv. För vissa har orkestern en väldigt stark roll. Men ”vissa” måste bli lite fler. Den här typen av institution förbinder dagens Helsingborg till historien, och den ger oss även starkare band till det europeiska kulturarvet. Att vi har en symfoniorkester är faktiskt något exceptionellt. Det är ett faktum som höjer nivån på Helsingborg som stad.

Det finns naturligtvis ingen universallösning för hur publiken ska bli större men Katrine Ganer Skaug har gott hopp.

–Uppdraget är att hitta en större publik och då måste vi fråga oss vad har vi lust att spela för flest möjliga? I bästa fall kan det kombineras med konstnärlig utveckling. Vissa påstår att den klassiska musiken är inträngd i ett hörn, men det håller jag inte alls med om. Klassisk musik har aldrig spelats mer än den gör idag, den har aldrig haft en större publik och har aldrig spelats på en högre nivå. Däremot befinner sig den klassiska musiken i ett helt nytt sammanhang, den står inte ensam. Därför är det mycket svårare att slå igenom i det enorma kommersiella bullret än vad det var för bara för tjugo år sedan.

Hon pausar en kort stund, avbruten av kollegorna som strömmat in i matsalen för att värma sin lunchlåda. Sedan fortsätter hon:

–Mitt mål är att nordvästskåningarna ska känna att det är låg tröskel hit, att vi är till för dem. Jag tror att vi måste bli ännu bättre på att förmedla vår berättelse, för det är ingen självklarhet för de flesta idag att gå till ett konserthus för att lyssna på klassisk musik. Men jag tror att väldigt många är nyfikna.

Svårigheten, menar Katrine Ganer Skaug, är att nå ut till den större massan, att få fler att förstå att man inte måste vara utbildad för att kunna lyssna på klassisk musik.

–Musiken har en intellektuell nivå, men den har också en väldigt omedelbar, karismatisk och emotionell nivå. Vi måste berätta alla de stora historierna om musiken utan att det blir för komplicerat. Samtidigt är konstens roll också att ställa existentiella frågor, att tvivla. Det är något som ligger väldigt långt från populärkulturen som ofta handlar om att ge svar.

Symfoniorkestern delar framtidsdröm med de flesta andra orkestrar och konserthus runt om i världen. Det är drömmen om ett proppfullt hus som bubblar av energi och är som ett stort vardagsrum där alla möjliga människor och åldrar kan samlas.

–Jag vill gärna erbjuda fler egenproducerade konserter, utveckla vår profil och bygga upp ett bredare intresse för andra musikstilar som kompletterar intresset för det klassiska. Som till exempel jazz och olika slags minoritetsmusik. Frågan är hur långt över den bron vi vågar gå, säger Katrine Ganer Skaug.

Säsongen 22/23 har inte varit hennes att råda över. Det blir först säsongen 23/24 som hon kan sätta sin signatur på repertoaren.

–Men jag känner en stark lojalitet mot orkesterns programråd som har tagit fram en väldigt fin och solid säsong med många bra klassiker. Jag tycker att säsongen går i linje med den identitet som HSO har byggt upp de senaste åren. Den speglar att vi är bra på att integrera historien, att hitta intressanta verk och profilera kvinnliga kompositörer och dirigenter. Jag gläder mig till att den ska dra igång.