Intervju med Emmy Lindström - hustonsättare säsongen 2018/2019

Hon är tonsättaren som tröttnade på det pretentiösa, hoppade av kompositionsutbildningen, blev sjuksköterska på deltid och gärna skriver melodiös ”Skärgårdsdoktorn”-musik. Möt Emmy Lindström, Helsingborgs Symfoniorkesters nya huskompositör, vars verk The Lost Clown tar Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire in i 2010-talet.

– Kan du sluta dunka med simfötterna? Emmy Lindström sänker telefonluren och förmanar åttaårige sonen som är hängig och hemma från skolan. Det är också hans lillasyster, som fick vända i dagisdörren på morgonen på grund av magsjukeutbrott på hela avdelningen och nu är på väg till simhallen med farmor. Livet med ”familjepussel, städa, plocka och rodda” – hennes egna ord – pågår för fullt hemma hos 33-åriga kompositören Lindström den här fredagsförmiddagen i januari då vi hörs för en telefonintervju. Av en lugn jobbdag hemma i huset i Upplands- Bro utanför Stockholm blir det intet. Men Emmy gillar läget.

HÄR PÅ KONSERTHUSET i Helsingborg fick hon stående ovationer, jubel och hejarop när hennes nya klarinettkonsert skriven för maken Emil Jonason fick sitt uruppförande vid säsongsinvigningen förra året. Och denna säsong får vi höra ännu mer av Lindström när hennes orkestersvit The Lost Clown i 21 delar kommer att spelas en sats i taget under lika många konserter. När vi pratas vid har en av de där satserna hunnit bli färdig och Lindström har en tydlig plan för resten som tillsammans utgör ett slags spegelverk till Schönbergs sångcykel Pierrot Lunaire i lika många delar från 1912. Ett av 1900-talets mest banbrytande verk där solisten inte sjunger i vanlig mening utan använder en sorts förhöjd talsång, så kallad ”sprechgesang”, något Lindström tyckte var oerhört häftigt när hon hörde verket första gången under pluggtiden på Musikhögskolan i Göteborg.

– Jag blev väldigt tagen av Pierrot Lunaire då. Och det här är en crazy utmaning, säger Lindström. Varje sats ska klocka in på en till två minuter och fungera var och en för sig med en egen dramaturgi men också tillsammans som en helhet. Det är som ett sudoku litegrann. Man har sina siffror som man ska stoppa in.

Tanken är att varje nyskriven sats ska heta som motsvarande sats i Schönbergverket. Lindström har redan nu bestämt att hon också ska använda samma taktarter och antal takter som den ursprungliga Pierrot Lunaire.

– Men samtidigt inte vara för bunden. Man måste skriva musik man själv tycker om.

Kommer publiken känna igen ditt tonspråk från förra årets klarinettkonsert?

– Ja, de kommer känna igen humorn! Och infallen och de musikaliska gesterna. Men det blir nog lite mindre tonalt den här gången. Vi får se.

Schönberg gjorde sig berömd genom att på 1920-talet skapa sitt eget atonala kompositionssystem, tolvtonsmusiken, som är en musikalisk teknik som bland annat går ut på att varje ton i den tolv toner långa kromatiska skalan (alltså både de vita och de svarta tangenterna på pianot) ska användas en gång, innan man får återanvända samma ton igen.

Är du sugen på att hitta på ett eget system i stil med Schönberg?

– Nej, inget system för systemets egen skull. Men till The Lost Clown har jag faktiskt gjort en tolvtonsserie som jag använder mig av lite här och var som ett slags röd tråd. Jag har också lånat ett par ackordföljder från Schönberg som jag väver in i verket på mitt eget sätt. I övrigt är det tonala partier som varvas med mer fritonala eller atonala.

– Ibland skriver jag verkligen ”Skärgårdsdoktorn”-aktig musik, ibland mindre så, fortsätter hon och menar att hennes bakgrund som violinist med romantisk musik och barockmusik på repertoaren och åren i musikklass med mycket svensk ”tonal-modal” körmusik ligger bakom hennes tonala preferenser.

Favoritackordet? En dominant med tersen i basen.

– Den är så sugande den där tersen, den leder bra. Och så är den skön att mjuka upp en spänd musikalisk situation med, säger hon och fortsätter:

– Men oavsett handlar det om emotionell musik. Man kanske skulle kunna kalla mig för neoromantiker. Men det är väl sådana titlar man får när man dör.

Annars har hon redan titeln sjuksköterska, jobbar med ätstörningsvård och ska snart börja plugga till barnmorska.

– Ja, sån är jag vet du!

Emmy Lindströms vägtill tonsättarskapet har nämligen sett annorlunda ut än för många andra. Hon hoppade av kompositionsutbildningen på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm efter några månader.

– Jag blev så besviken, jag tyckte det var så pretentiöst och världsfrånvänt. Vi hade seminarier där studenter satt och sa att ”durtersen är död”. Det var så väldigt tyngt av allvar.

Samtidigt var hon gravid med sitt första barn och skärskådade sitt eget liv.

– Jag bestämde mig för att ta privatlektioner istället och söka upp den kunskap jag ville ha på egen hand. Och eftersom jag själv spelat så mycket så har det blivit ett slags kompositionsutbildning i sig. Inte minst har min tid som teatermusiker, som soloviolinist på Östgötateatern, varit viktig. Man kan kalla det ett slags lärlingsväg.

Parallellt utbildade hon sig också till sjuksköterska.

– Folk frågade mig om jag skulle sluta med musiken. Men det var det inte frågan om. Däremot kände jag att det fattades något i mitt liv och sjuksköterskejobbet ger perspektiv. De jag jobbar med är människor som på riktigt är nära döden. Det är inget ”jag håller på att dö för att jag spelade fel ton” som det kan låta i musikvärlden.

Nu kan hon slappna av mer i sitt kompositörskap, inte minst för att inkomsten delvis är säkrad på annat
håll. Och då blir det också bättre musik säger hon.

– Det känns så ärofyllt att vara en del av hela säsongen i Helsingborg. Inte minst känns det som en upprättelse och ett bevis för att det faktiskt går att ha flera yrken.

Och även om sjukhuset har sina hierarkier så är det också en arbetsplats där ingen chef kan sätta sig på en.
Där man vågar säga ifrån. 

– Så är det ju inte i konstmusikbranschen. När MeToo-rörelsen drog igång tänkte jag först att ”nej, sådant där har inte hänt mig” men snabbt insåg jag att det inte stämde. Jag tänkte på den gången jag var tillbaka som musiker efter min mammaledighet och plötsligt fick kommentaren att ”Oj, så stora bröst du har fått nu när du har fått barn”. Eller den gången när en musikerkompis blev tvungen att klä av sig framför en videokamera på en lektion för att hennes manlige professor sa att det var viktigt för artistskapet att hon såg hur hennes kropp såg ut när hon rörde sig. Eller dirigenterna som krävt pussar som belöning.

Branschen måste ändras i grunden. Kanske är en början att öppna upp konserthusen på ett nytt sätt?

– Helsingborgs Symfoniorkester är ett föredöme, säger Lindström. Ni lockar verkligen en ny publik. Och det behövs. Det är så härligt att man tar nya grepp på musiken, att man kopplar ihop musiken med olika ämnen. Man vill ju bara gå på allt!

Text: Hanna Höglund