Om förbisedd fransk musik och After Work som satt sig

Med drömmar, passion, en gäckande vals, pastoral idyll, avrättning och slutligen häxsabbat avslutar Helsingborgs Symfoniorkester säsongen 2014 – 2015. Det är naturligtvis Hector Berlioz epokgörande symfoni Symphonie fantastique jag talar om. Ett verk som satte både Berlioz och fransk symfonisk musik på kartan. Medan det tyskspråkiga området hade wienklassicisterna hade fransmännen inget särskilt att komma med efter Couperin och Rameau, som ju var barockkompositörer. I stället ägnade man sin energi åt att hugga huvudena av varandra. Men så dök en ung man från franska alperna upp i Paris och blev där så kär att han fick en fix idé. Han skulle skriva en symfoni för att imponera på sin själs älskade. Som först inte riktigt förstod den unge mannens avsikter, men efter att han ordnat en speciell konsert för henne med Symphonie fantastique som huvudnummer, fattade hon vinken och gifte sig faktiskt med honom.

Harriet Smithson hette hon och var en uppburen Shakespeareskådespelerska med Ofelia och Julia som specialitet. Äktenskapet blev dock inte så lyckligt. Den bipoläre Berlioz var sannolikt inte så lätt att leva med. Men hans symfoni hade lyft fransk musik ur sin träda, och Berlioz programmusik, som fullföljdes i ytterligare tre symfonier, slog rot och delade musikvärlden i två läger. De som skrev absolut musik (utan t ex litterär inspiration), som Johannes Brahms, Robert Schumann och Anton Bruckner och de som skrev programmusik som Franz Liszt, Richard Wagner, Richard Strauss med flera. Den symfoniska dikten var också en av Berlioz ”uppfinningar” som sedan skulle utvecklas av framförallt Liszt, Strauss och Camille Saint Saëns.

Berlioz särpräglade musik satte fart på andra. Inte minst operakompositörerna, men också symfoniker som Cesar Franck, Saint-Saëns och i viss mån George Bizet. Och efter dem impressionisterna, som Claude Debussy, Maurice Ravel och Francis Poulenc. Detta var den franska klassiska musikens storhetstid. Det finns massor av kända och ännu flera mindre kända verk att lyssna till. Men inget av detta avspeglar sig tyvärr i Helsingborgs Symfoniorkester nya generalprogram för 2015 - 2016.

Tyskdominans

Efter att ha lagt krutet på Symphonie fantastique hittar man under kommande säsong runt 60 verk, varav 34 har signerats av tyskspråkiga kompositörer (Tyskland och Österrike), sju verk är svenska, de flesta av Rolf Martinsson, fem har ryskt ursprung, fyra vardera från England och Italien, samt en och annan strönation, men inte ett enda verk med franskt ursprung. Varför, kan man undra? Är det en tillfällighet eller slentrian och ett trångt synsätt? Kvalitetsmässigt finns det massor att hämta i den franska musiken. Den tysk-wienska dominansen kunde med fördel ha luckrats upp.

Sommarfröjder

Med de sista tonerna ur en förvrängd Dies Ire och Berlioz Symphonie fantastique sätter dirigenten Bramwell Tovey, vars egen musik tyvärr strukits ur programmet, punkt för säsongen. Men än återstår några lätta sommarkonserter och givetvis det numera obligatoriska framträdandet på Sundstorget på nationaldagen den 6 juni. Samt en symfonisk konsert på Krapperup tillsammans med mezzon Susanne Resmark.

Första konserten är redan den 28 maj, med ett program som helt ägnas Beethoven, bland annat ges Violinromans nr 2 i F-dur. Cirka åtta minuter av högst bedårande musik. Inte särskilt ofta hörd i konserthuset. Solist är Violeta Vancica, som annars spelar första violin i Malmö symfoniorkester. Emil Eliasson heter ett kommande stjärnskott bland svenska dirigenter, som nu prövar sitt ”trollspö”.

Anna-Maria Helsing är en finländsk dirigent men född i Södertälje. Hon dirigerar den andra sommarkonserten som innehåller godbitar som Sibelius En saga och Finlandia samt Nielsens Alladinsvit. Som sagt, läcker musik där hela programmet tar runt en timme. Som After Work, fast med flera verk.

Går hem!

After Work är för övrigt ett koncept som HSO lyckats med. Att hitta ny publik är inte lätt i dagens mediabrus, men After Work på onsdagar har lyckats utan att knapra på de ordinarie konserterna. After Work är precis vad den säger, en konsert strax efter jobbet, som vänder sig till dem som gärna vill lyssna till klassisk musik men tycker att en ordinarie konsert är för sent och tar för lång tid.

Formen, där man bjuder både soppa och musik, är inte unik. Men fungerar. Till detta kommer också att dirigenten (vanligen) verbalt ger sina synpunkter om verket, som hämtas från den efterföljande torsdagskonserten. Men även After Work kan förnyas. Kommande säsongs sista After Work får ett eget program med svenska tonsättare och Jaques Werup som recitatör.

Minnesvärda

Av den gångna säsongens konserter är det några som sticker ut; det var Solyoms konsertanta framförande av Bernstein ”Candide”, Morandis framförande av den likaså konsertanta ”La Traviata” av Verdi och slutligen Manzes fenomenala version av Mahlers andra symfoni. Alla tre verken fick sin resning av engagerade dirigenter, som kan inspirera den lyhörda orkestern, duktiga och väl valda solister och inte minst Konserthuskören, som bara blivit bättre och bättre. Detta är tillgångar som faktiskt gör HSO till en av de mest hörvärda orkestrarna i landet. En musikalisk guldgruva, en skatt som är ovärderlig. Som tagit år att bygga upp, men som snabbt kan rasera om den inte värnas och vårdas.