Tommie Lings senaste krönika om Mahler och frånvaron av svenska tonsättare

Om två gånger Mahler och frånvaron av svenska tonsättare

I över ett år har jag sett fram emot årets långfredag och anledningen är att Symfoniorkestern ger något så ovanligt som Gustav Mahlers andra symfoni, ”Uppståndelsesymfonin”, med Andrew Manze på dirigentpulten. Mahler är min husgud – ett sällsynt dåligt val, då hans symfonier är av sådan omfattning att de inte ryms inom den numerär som Helsingborgs Symfoniorkester normalt förfogar över. ”Uppståndelsesymfonin” kräver dessutom en rejäl kör och två solister. Normalt behövs 10 valthorn, 10 trumpeter, sju musiker för att bara sköta slagverken, samt helst en orgel. Men Manze har hittat en något komprimerad form, där Mahlers musik ryms inom ungefär den numerär orkestern har. Kör och solister är givetvis kvar och någon märkbar kvalitetsförsämring lär det inte bli om jag känner Manze rätt.

För något år sedan ledde Fredrik Burstedt på ett utmärkt sätt HSO i Mahlers ”Das Lied von der Erde” från ett sådant komprimerat partitur.

Så döm om min både förvåning och glädje när jag öppnar programbladet för 2015-16 och noterar att höstens öppningskonsert erbjuder Mahler igen. Denna gång Symfoni nr 4, som såvitt jag vet, aldrig spelats förut i Helsingborg.

Nu är fyran den ”minsta” av alla Mahlers symfonier, både till längd och orkesterbesättning. Den är ”bara” 55 minuter lång och kräver ”bara” fyra horn, men å andra inga tromboner...

Hur som helst, fyran är inte mäktigare än att den borde kunna spelas av HSO med några mindre förstärkningar. Däremot kräver den en solosopran som sjunger om det ”himmelska livet” i fjärde satsen. Och för att sjunga sopranstämman har man städslat ingen mindre än Miah Persson, en av våra internationellt främsta sopraner. Stefan Solyom dirigerar givetvis.

Symfonin är mycket ljus (G-dur) och vacker och det var den symfoni som i slutet av 60- och början av 70-talet fick upp mina öron för Gustav Mahler. På skiva. Sedan dess har jag lyssnat till Mahlers symfonier ”live” både i Stockholm, Malmö och Köpenhamn och faktiskt i Helsingborg i mitten av 80-talet, när HSO och Malmö Symfoniorkester sammanslagna i Idrottens hus framförde just Mahlers andra symfoni, Uppståndelsesymfonin. Dirigent var Stig Westerberg och det handlade givetvis om ”fullversionen”.

Sedan dess har det endast förekommit ett och annat framförande av Mahlers sånger tills nu med två Mahlersymfonier på samma år! Man bugar och tackar.

En annan tonsättare som helsingborgspubliken blir svältfödd på, på grund av den oftast stora orkesterapparaten, är Anton Bruckner. Men i början av decemberstår Bruckners ”femma” på programmet med Manze som dirigent.

Vad som annars slår mig med det nya generalprogrammet är frånvaron av skånska, svenska eller ens nordiska tonsättare. Om man bortser från Rolf Martinsson är det bara Berwald som är representerad med ett par konsertöppnare. Ingen Lars-Erik Larsson, ingen John Fernström, ingen Stenhammar, ingen Rangström, ingen Rosenberg, ingen de Frumerie. Ja, så kan man hålla på att leta. För att inte tala om närliggande danska kompositörer som Langgaard, Riisager, Holmboe eller Bentzon. Kompositörer som sällan eller aldrig klingar i Helsingborgs Konserthus. Eller varför inte damma av något av helsingborgstonsättaren Gustaf Paulsons symfoniska verk. De är värda ett bättre öde än att hamna i total glömska.

Av de nordiska tonsättarna är Nielsen och Sibelius representerade med var sin symfoni, men sedan är det slut.

Nästan 40 kompositörer finns på spellistan – tre är kvinnor. Störst antal verk, fem stycken, har väl helt följdriktigt orkesterns composer in residence, Rolf Martinsson.

Efter Martinsson är det Mozart och – håll i er - Wagner, som tar störst plats. En annan oväntad kompositör, med tre verk på repertoaren, är Anton Bruckner, medan Johannes Brahms fortfarande hänger med som populäraste romantikern, också med tre verk. I övrigt är det europeisk mainstream som dominerar. Det vill säga wienklassicism och romantik från 1700 - 1800 tal.

För spelårets uruppförande svarar den italienske tonsättaren och oboisten Arnoldo de Felice. ”Musik från vårt kulturarv”, som den konstnärlige ledaren Bo Aurehl kallar det.

Av solisterna är det närmast den vokala sidan med Miah Persson, Malin Byström och Anna Larsson, som glänser. Bland instrumentalisterna glädjer jag mig åt att få lyssna till cellisten Andreas Brantelid och jag ser mycket fram emot att få höra Francisca Skoogh ta sig an ”Rach three”, det vill säga Rachmaninovs tredje pianokonsert.

För dem som överväldigades av den portugisiska dirigenten Joana Carneiro är hon tillbaka i början av nästa år för att ta sig an säsongens uruppförande av Arnaldo de Felice och sätta fart på Stravinskijs ”Eldfågeln”.

Annars är det vår mångsidige chefdirigent som dominerar på pulten. Andrew Manze leder två konserter och lika många leder Pier Giorgio Morandi.

After Work-konserterna, som är på väg att bli succé, är åtta till antalet och den sista After Work kompenserar något frånvaron av svenska tonsättare genom att erbjuda just dessa. Konserten är fristående från abonnemangskonserterna. Jaques Werup medverkar som recitatör.

Insåg möjligen programrådet frånvaron av svenska kompositörer, bortsett från Rolf Martinsson, först när hela pusslet var lagt?

//Tommie Ling