Krönika: Om mästaren på Mäster Ernst gata och en debatt med fel infallsvinkel

En onsdag i början av maj slungades jag 40 år tillbaka i tiden. Det varpå Mäster Ernst gata i Helsingborg, fyra trappor över gården, med utsikt över Öresundsparken och en bit av Öresund. Där bodde Lars-Erik Larsson från början av 70-talet till sin död i december 1986 och där träffade jag honom, dels för att göra en intervju för min tidning och dels för att jag var nyfiken på musik och ville veta hur man utvecklar en melodi som dykt upp i skallen. Långa samtal gav oväntade aspekter på musiken sett med Larssons ögon, medan han eftertänksamt stoppade och tände sin pipa.

Nu var jag alltså tillbaka och kände nästan igen mig. Lägenheten var något ombyggd och hopslagen med en intilliggande lägenhet. Men annars densamma och genast kunde jag höra Lars-Erik Larssons röst som förkunnade: ”Mozart är mitt rättesnöre, och jag vill att min musik skall flyga.”

Men vad gjorde jag där 40 år senare? Jo, under ett antal terminer har jag lett en kurs på Medborgarskolan i ämnet ”Att lyssna på klassisk musik”. Och sist på programmet stod just musik av Lars-Erik Larsson och andra svenska 1900-talskompositörer. Det visade sig under kursens gång att en av deltagarna bodde just i Larssons gamla lägenhet på Mäster Ernst gata. Så alla tyckte då att det vore en extra krydda att förlägga denna sista sammankomst dit.

Och jag tror faktiskt att Larssons ande svävade över oss, för när jag skulle stänga av det sista exemplet på Larssons musik vägrade elektroniken att fungera och Larsson spelade vidare en bra stund innan jag lyckades få stopp på honom.

Stopp tycks det däremot ha blivit för Lars-Erik Larsson hos Helsingborgs Symfoniorkester. Eller så här: Man har satsat allt Larssonkrut på skivinspelningar. Tre CD skall det bli, två finns ute och den sista kommer ”snart”. Men musiken har aldrig klingat för helsingborgspubliken. Ändå finns det så mycket att välja på ur Larssons produktion. Inte bara Pastoralsviten, som förresten spelades på After Work i slutet av maj, eller ”Förklädd Gud”. Jag tänker på hans symfonier, de övriga sviterna, violinkonserten. Eller ett av hans sista verk, Råårokoko, som väl inte har förekommit i konsertsalen sedan det uruppfördes av Råå Musiksällskap i samband med ett jubileum 1974. Medan Lars-Erik Larsson levde och bodde i Helsingborg spelades hans musik regelbundet och han var själv ofta gäst i konsertsalen.

Varför inte lägga beslag på Larsson innan någon annan gör det? Man har ju redan satt sig på CD-marknaden. Så varför inte göra Lars-Erik Larsson till ett av HSO:s varumärken, kanske tillsammans med Brahms, Rolf Martinsson och varför inte Carl Nielsen, som orkestern också verkar ha glömt bort. Nielsen gästade för övrigt ofta Rydebäcks gård, gärna tillsammans med sin tonsättarkollega P E Lange-Müller.

En annan dansk tonsättare som ofta kom till Helsingborg och Kullabygden var Rued Langgaard. Han skrev till och med en symfoni med tillnamnet Helsingborg. Den skrevs 1946 och har nummer 12 bland Langgaards symfonier. Vore kanske något att ha på repertoaren då och då?

Så här alldeles i slutet på säsongen har det dykt upp en debatt om Helsingborgs Symfoniorkesters framtid. HD:s recensent, Henrik Halvarson, menade i en krönika i slutet av maj att HSO befinner sig på ett sluttande plan, eftersom publiken alltmer faller ifrån av åldersskäl utan att ersättas av yngre lyssnare. Jag vet inte hur Halvarsons matematiska begåvning ser ut, men låt oss ta ett enkelt räkneexempel:

Henrik har funnits på plats i konserthuset i åtminstone 35 år. Och låt oss säga att 10 personer, säkert lågt räknat, faller ifrån av åldersskäl om året. Då skulle publiken idag vara nere i runt 350 personer per konsert enligt Henriks resonemang. I stället ligger snittet närmare 800, plus de 600 som en gång i månaden utnyttjar After Work. Själv har jag bevistat majoriteten av konserter i snart 50 år och jag kan lova att några problem med publiksiffrorna har man inte. Det hade man på 70-talet och tidigare.

Men Henrik har ändå rätt när han påpekar att HSO befinner sig på ett sluttande plan. Dock icke av de skäl han anför. Problemet, som HSO delar med alla andra svenska symfoniorkestrar, är den njugghet som visas den västerländska konstmusiken, såväl från politiker som från skolan.

Hur skall man få ungdomar att börja gå på konsert då de aldrig ges en chans att bekanta sig med detta kulturarv? I stället har musiken blivit ett upplevelseämne med inriktning på ensemblespel inom pop och rock. På gymnasienivå saknas de konstnärliga ämnena utom på estetisk linje. Musikämnet måste återupprättas i skolan.

Problemet för framtiden är inte publiken utan möjligheten att få tag i kompetenta musiker till orkestern.Den västerländska konstmusiken har i Sverige en stor och hängiven publik, men faller orkestrarnas standard kommer självklart intresset att minska på sikt.

Däremot tror jag inte på Henriks recept att man måste lägga om repertoaren radikalt. Då skulle han verkligen få se på publikminskning! Visst borde man spela mera av Glass, Reich och de andra minimalisterna, och visst kan man lägga in både film- och dataspelsmusik i repertoaren. Men majoriteten av publiken kommer för att höra Beethoven, Mozart, Wagner, Brahms, Tjajkovskij, Sibelius, Sjostakovitj och det gänget. Fast gärna kryddat med något nutida.

Kolla gärna kommande generalprogram en gång till. Där finns faktiskt mycket som inte hör till musikens allfarvägar.

/ Tommie Ling